zitchie

Befinner mig på en någorlunda uppvärmd spårvagn, utanför ligger fortfarande snön gnistrande och frusen. Dagarna flyger förbi, försöker träna så mycket som möjligt...men det är mycket jag saknar... En inre frid, vännerna som det var alldeles gör länge sen man såg, skidresan jag inte kunde följa med på, en extra inkomst, och en hel del annat. Men den första solen har börjat visa sig, i helgen satt jag för första gången och drack kaffe på balkongen, visserligen med mycket kläder på men solen gassade mig skönt i ansiktet!

Helgen är inte över men än så länge har det gått undan... Jag har tagit en verklighetsflykt till sveriges södre delar och upplevt underbar natur och genuin glädje och engagemang! Familjelycka när den är som starkast... Vi jobbar tillsammans och vi kommer nå långt...

Jag promenerar återigen på dem kyliga gatorna i Göteborg och det är tufft...
Tuffare och hårdare än någonsin faktiskt, jag har tagit på mig en ryggsäck fylld med tunga kalla våta stenbumlingar som är omöjlig att få av sig.
Det är svårt att uppskatta saker som jul, födelsedagar, familj och vänner, vill mest va för mig själv faktiskt hur ynkligt det än kan låta...
Jag måste varje morgon ta tag i mig själv och ruska om ordentligt för att jag inte ska falla baklänges ner i ett oändligt svart hål. Vi försöker hjälpas åt o peppa varandra och det är väl det som håller mig halvt stadig.
Det är mycket som påverkar nu och det kommer bli ljusare det vet jag, men jag är inställd på en tuff vinter.

Detta är inom parantes...

...allt har inte ett lyckligt slut...

Har haft en underbar dag, solen lyste när jag steg upp ur sängen.

Åt en lång lördagsfrukost i soffan med min pojk, han stressade sedan in till stan för en grabbfika.

Själv tog jag det lugnt, drack mitt kaffe och gjorde mig iordning i lugn och ro innan jag tog spårvagnen in till stan även jag.

Väl inne bland alla färgsprakande affärer fick jag köpt ett par skor, lite strumpor massa skönhetsprodukter och lite annat smått och gott. Hann även med en jättegod lunch med pojken min som jag senare mötte upp och en höstig kaffe på uteservering med min prinsessa.

Nu ska jag gå igenom min shopping och sedan börja med middagen inför en lugn hemmakväll.

Imorgon väntar förhoppningsvis gymmet, där jag har lyst med min frånvaro denna veckan på grund av sjukdom.

En skön helg inför en ny lång arbetsvecka alltså.

Bilder; från filmen 500 days of summer tagna från google.

...doftljusen flimrar tll höger, framför dem står en cosmopolitan gjord på lingondricka, paul simon hörs högt i bakgrunden och min egen status...väntande, nyduschad och allmänt mysig.

Letar runt på nätet efter vackra bilder och återgår då oah då till mitt skissblock och mina pennor.

Min man är på välförtjänt grabbkväll och jag försöker att vila upp mig och ta det lugnt.

Om exakt femtiosex dagar sitter vi återigen tillsammans på ett flyg på väg till frihet, påväg hem igen, på väg till en plats som vi önskar någon gång blir vår att avnjuta hela året.

Jag vet att vi kämpar och jag vet att det ibland är tufft men något jag försöker lära mig, är att ta väl vara på dem små underbara stunderna...eftersom vi i slutändan antagligen kommer fram till att det var dem som egentligen var dem stora stunderna.

Igår frågade jag min andra hälft om han kunde säga en låt som får honom direkt när han hör dem första tonerna att tänka på mig, på oss.

-blunda, sa han och började leta.

Jag satt med händerna framför mina ögon förväntansfull och hoppfull, för naturligtvis hade jag redan en låt i huvudet som jag hoppades att få höra.

undra om jag blev häpen och förförd, tårögd och övertygad när jag hörde dem första tonerna, att det var exakt den låt jag hade hoppats på.

Med ett leende tog jag ned mina händer och mötte till min förtjusning ett lika stort leende och två blågröna busiga och mycket nöjda ögon.

La cienega just smiled

Vi har det bra, vi har haft tur som hittat varandra och som vi så många gånger säger att det som betyder mest är det faktum att vi behöver egentligen inget mer än just varandra, vi skrattar på bussen, vi njuter av varandras sällskap även om vi inte är helt nöjda med vart vi bor, vad vi gör eller nästan någonting annat...så har vi alltid varandra och det är det som betyder....allt.