zitchie

Jag promenerar återigen på dem kyliga gatorna i Göteborg och det är tufft...
Tuffare och hårdare än någonsin faktiskt, jag har tagit på mig en ryggsäck fylld med tunga kalla våta stenbumlingar som är omöjlig att få av sig.
Det är svårt att uppskatta saker som jul, födelsedagar, familj och vänner, vill mest va för mig själv faktiskt hur ynkligt det än kan låta...
Jag måste varje morgon ta tag i mig själv och ruska om ordentligt för att jag inte ska falla baklänges ner i ett oändligt svart hål. Vi försöker hjälpas åt o peppa varandra och det är väl det som håller mig halvt stadig.
Det är mycket som påverkar nu och det kommer bli ljusare det vet jag, men jag är inställd på en tuff vinter.

Detta är inom parantes...